Sitter och småsnyftar lite för mej själv. Inte för att jag är ledsen, som det brukar vara, utan för att allt känns så jävla bra, och det är en konstig känsla att erkänna det.

Visst kan allt vara skit om en vecka, mitt liv kan vara förstört om ett år, men det betyder inte att jag kan fortsätta gå och vänta på det, utan att leva i nuet, och vara glad för det som är.

Sanningen är att jag är lycklig, precis just nu.

Den största förändringen ligger i mej själv, inser jag när jag tänker efter. Jag säger alltid att det är på grund av den och den som jag mår bra, att det är tack vare någon annan som allt är annorlunda, när det egentligen är jag som är den enda som kan ändra på mej själv, och det är precis vad jag har gjort.

Jag bestämmer, och jag har äntligen börjat ta kontrollen.

Självklart hade jag inte klarat det utan hjälp, för det finns personer som har fått mej att se livet på ett annat sätt, som har fått mej att upptäcka allt jag blundat och gömt mej för, och utan dom hade allt varit som vanligt. Nu vet jag att jag kan, och även om det inte blir perfekt så har jag vågat, och det finns ingen känsla som slår den att övervinna en rädsla.

De har fått mej att inse att ingen kan ta min plats, att alla människor är unika gör oss så fantastiska.

Man är inte bättre eller lyckligare för att man är smal eller snygg eller har mycket pengar eller bra betyg eller många kompisar eller många besökare på sin blogg. Man är lycklig när man accepterat sej själv.

När jag ser mej i spegeln ser jag inte längre någon som tar upp plats, jag ser någon som är älskad, någon som vågar och någon som förtjänar att alltid må som jag gör idag.

Ibland ser jag dom som någon gång försökt förstöra för mej, ser hur patetiska de är som inte kommit nånstans sen den tid för länge sen då vi var vänner. Och jag blir varm i kroppen och skrattar inombords, för jag vet att de ser mej och känner precis samma sak, och att de skäms när de förstår att det var jag som vann, och att de aldrig hade en chans att besegra mej.